Gamla Pengar – Blue Elephant

Gamla Pengar is a swedish punkgroup. A very aggressive and angry one at that. Their music is straight in your face without pardon or mercy and its not bad at all. I must admitt they will never win lyrics of the year awards nor best album but I like this anyway and I find myself swaying my head while listening to parts of the CD, thats a good sign because i am very picky with my music. Sadly this cd do not take my thrill all the way, it ends at being mediocre and thats a bit disappointing to me, maybe a more hardcore punkfan would love this way more than i could ever do. But its all in all a okay cd and i think you will like it, if you like swedish punkmusic.

The swedish punkscene has opened itself to me after starting this blog and I am happy, much of the swedish punkmusic reminds me of when i was young and radical.

I will rate this CD as a :2/5 

Ewert and the Two Dragons Good Man Down.

Good Man Down
Ewert and the Two Dragons
2011-10-26
Adore Music / Border
Kulturfilosofens Betyg:  + + + +

Kritiker har kallar Ewert and the two Dragons för den estniska musikens kronjuvel och jag måste erkänna att estnisk musik är ett svart hål i kosmos för mig, men när jag lyssnar på deras skiva Good Man Down blir jag så där sprattigt glad av någon anledning. Musiken är poppigt studsigt och texterna handlar om kärlek både i goda termer och olyckliga termer och jag kommer på mig själv med att sitta och svänga med mitt huvud i takt till musiken och när spår sju på skivan ”The Rabbit” spelas är jag beredd att dyka ner i hålet efter den där kaninjäveln själv. Jag vet inte riktigt vilka jag ska jämföra dessa herrar med för att ni ska förstå hur de låter, men det låter som en folkrocksinspirerad poppig tornado som får mig att vilja skutta upp och ner, hade min lya varit en konsertarena full med folk och den här musiken hade jag trivts som fisken i vattnet.  Det är på något sätt både intensivt och drivig musik fast med en känsla av laidback groove som får mig att gunga i min recensent stol.

jag gillar texter som har en innebörd och det tycker jag att låtarna på Good man down har även om det kanske inte är några poetiska mästerverk i den bemärkelsen så fyller de sitt syfte att lyfta musiken. Jag tycker således att skivan är mycket bra, killarna i bandet är uppenbarligen mycket kompetenta musiker och jag är säker på att dessa killar i framtiden kommer bevisa det med än mer kompetent musik. Gruppen vann tydligen den vad jag förstår Skype sponsrade musikveckan i tallins ”Go change the world” utmärkelse.

Jag dividerade med mig själv om huruvida jag skulle ge skivan tre eller fyra plus, men jag kom fram till att tre plus skulle kännas snålt och fyra plus kanske lite högt, men jag tycker att skivan blir bättre för varje gång jag lyssnar på den och det gör att den landar på en fyra, för det är bara en klassfull skiva som växer med lyssnandet. Jag tycker verkligen om den här musikstilen och gör man det så kommer man inte bli besviken på Good man down även om den kanske inte är så vansinnigt lättlyssnad så borde man ge den chansen att växa. klass rakt igenom och godis för mina öron.

Juholt, Ica-jerry och Anders Breivik

Jag måste erkänna att jag stör mig lite på Juholtaffären eller vad man ska kalla den, för även om Håkan Juholt inte haft något kriminellt uppsåt eller ens begått ett riktigt brott så undrar jag om landet vill ha en statsminister som inte ens har koll på sin egna ekonomi och reglerna kring detta? Jag tycker nog att vi som folk ska kräva mer av våra förtroendevalda. Alla kan ju göra fel, det är ju inte det jag säger men jag måste erkänna att det känns underligt att man ens ska tro att staten ska stå för hela hyreskostnaden när man är sambo. Om det inte ringer klockor nog så att man i alla fall kollar upp det och försäkrar sig om att man gör rätt så ska man kanske inte leda ett stort parti som Sossarna? Jag vet inte. Jag undrar om Juholt är en sådan klockren partiledare som man kanske vill tro? Återstår att se som man säger.

Nu har Ica-Jerry fått nog av att göra Ica-reklam och det är ju lite synd för han tycker jag har varit en frisk fläkt i svensk reklamfilm. Så jag hoppas att han kan få göra lite fler filmer i alla fall. Ni som läser vet ju att undertecknad tyckte mycket om filmen ” Hur många lingon finns det i världen” och jag tycker att ni ska se den om ni inte redan gjort det :)

 

Jag vet inte vad jag ska tycka om att Dallas ska göra en comeback så här många år efter att serien lades ner, det känns ju som om det finns en överhängande risk för att riktigt magplask. Det kan ju bli bra med, men hur troligt är det? Inte så va? Larry ”jr” Hagman har dessutom drabbats av cancer? Säga vad man vill om Dallas men deras ledmotiv var bra svängigt ^^

På en mer allvarligare sida av Kulturfilosfen vill jag skriva att jag ännu inte riktigt lyckats smälta de horribla handlingar som Anders Breivik gjorde sig skyldig till på den lilla norska ön Utöya och jag läste nu att hans rättegång väntas börja i April och det känns så främmande och skrämmande att en sådan rättegång ska behöva hållas i ett land så nära oss, visst är det en naiv syn på livet som jag besitter säkert men jag vill tro att världen en gång blir en bättre plats än vad den är nu.

Länkar till ovanstående ord: 1 2 3 4 5 6

Ida Sand The Gospel Truth

The Gospel Truth
Ida Sand
Producent: Nils Landgren och Siggi Loch

Label: ACT / Naxos
Utgiven: 2011-09-14
Betyg på Kulturfilosofen: 3 / 5

Ida Sand skriver i sitt skivkonvolut att hennes första erfarenhet av gospelmusiken var då hon hörde Mahalia Jackson sjunga ”How great thou art” (O store Gud på svenska, skriven av en svensk dessutom). Ida skriver att hon kunde höra Mahalias hjärta blöda igenom sången och skivan The Gospel Truth ska anses som en hyllning till gospelmusiken. Så långt allting gott, men skivan är ingen gospelskiva och låtar som Madonnas ”Like a Prayer” och Foreigners  ”I wanna know what love is” är nog egentligen så långt ifrån gospel man kan komma enligt mig. Jag vill inte heller kalla skivan  The Gospel Truth för soul utan snarare en poppigare variant av jazz som tyvärr blir något platt i min öron.

Ida Sand har en jättefin och ren röst vilket med tanke på hennes låtval blir lite av ett problem då hennes röst är lite för ren för att innehålla den smärtan som låtarna  ”Aint no sunshine” och ”He aint heavy, he´s my brother” mer eller mindre kräver att sjungas med.  Skivan är välspelad och välgjord fast tyvärr når den inte riktigt ända fram och faller dels på ett knepigt låtval och dels en alldeles för ren klang utan den välbehövliga smärtan, det finns ingen som helst tvekan över Idas kompetens som sångerska för hon är bra, likaså är musikerna på skivan bra och enligt mig är det starkaste spåret även det mest känslosamma. Låten fick plats nummer nio på skivan och heter ”Have a little faith in me”, skriven av legenden John Hiatt och den lyfter faktiskt hela skivan för mig, utan den låten hade jag nog gett skivan två poäng men tack vare den så får The Gospel Truth ändå 3 poäng av eder Kulturfilosof. Jag tycker att skivan trots allt är väl värd att lyssnas på.

When the road gets dark
And you can no longer see
Let my love throw a spark
Have a little faith in me

Trummor & Orgel på Kult i Växjö.

Trummor & Orgel
Out of Bounds
Label: Cosmos Music Group
Betyg:  4 / 5 

Först vill jag nämna några ord om Kult i Växjö och berömma ägarna för att de anordnar en så här trevlig Torsdagskväll i småländska Växjö som verkligen behöver mer kulturellt utbud som inte centreras till till Konserthuset och Kyrkan. Jag skulle mana Växjöborna att faktiskt satsa en krona eller två och visa att ni uppskattar engagemanget som Kult visar genom att faktiskt bjuda oss all på en fantastisk konsert. Ni som inte såg Trummor och Orgel ikväll missade verkligen en av de mest uppfriskande konserter jag varit på (och jag har varit på en del). Innan spelningen fick jag tack vare bandets skivbolag Cosmos chansen att sitta ner och snacka lite med bandet om deras musik och deras ambitioner och jag som aldrig intervjuat någon förut var ju ganska nervös, men det rättade till sig och jag hade ett väldigt trevligt samtal med bröderna Anders och Staffan Ljungren som  visade sig vara två riktigt trevliga musiker som för vår tid sett har en udda banduppsättning med bara Trummor och Orgel. Hösten på Kult kommer enligt arrangören Daniel att innehålla en jazzkväll och en rockkväll och jag tycker ni som kan ska gå dit och stötta det lokala kulturlivet. Tack för engagemanget.

Anders och Staffan berättade att de inledde sin musikaliska bana som en trio och spelade popmusik, men att det senare gled isär och Anders  och Staffan testade som projekt att spela tillsammans som en musikalisk duo, med alltså en för vår tid ganska udda sättning med en Hammond orgel från början av sextiotalet med det där säregna sextiotalsljudet som moderna instrument aldrig fullt ut kan efterlikna och Staffan hamrar iväg på ett trummset från samma legendariska årtionde. Staffan och Anders sa att de ville göra en sextiotalsinspirerad musik fast i modern tappning, och de är som jag trötta på den där datajingelpopen som kommer och går från dag till dag och de berättade att de ganska snart insåg att deras uppsättning räckte gott för att låta som ett helt band och jag kan inte annat än instämma för det låter verkligen otroligt bra och uppfriskande. Hade jag blundat under konserten och bara lyssnat hade jag osökt sett sextiotalets Los Angeles framför mina ögon, kanske Whiskey a go-go och en massa LSD Trippande hippies på ett dansgolv med psykadeliska färger från lamporna. Och det är en känsla jag verkligen gillar.

jag frågade killarna om vilket som var deras mest udda spelning och fick två svar, den ena var då de för första gången skulle spela inför deras bolag och det var på en kändisfest anordnad av Bindefeldt, med en massa folk som skulle fotograferas och vinka för kamerorna och det kan man ju tänka sig att det kan vara ett äventyr i sig. Den andra udda spelningen skulle jag kunna ge vad som helst för att kunna se och det var då bandet fick spela musiken till Jean Epsteins stumfilmsklassiker ”The fall of the house of Usher” och det kan inte ha varit något annat än riktigt häftigt att se på en stumfilm med liveband. Mer sånt till de kulturintresserade.

Bandets senaste skiva ”out of Bounds” släpptes den 21 september och dagen efter gav sig bandet ut på en turné över vårt avlånga land och deras skiva har fått mycket bra recensioner, den aktade tidningen MOJO som även undertecknad köper har gett skivan en fyra utav fem och det kan jag skriva under på lätt. Vi pratade om skivbranchens vara och icke vara och Staffan berättade att skivbranchen i stort sett är död, och tyvärr är det nog s¨å. Skivor ersätts av Itunes och Spotify och vi lyssnare förlorar charmen med att faktiskt få hålla ett skivomslag och läsa konvolutet. Jag delar bandets uppfattning om att det digitala mediet, om skivbranchen får det att slå kommer generera stora pengar till bolagen på sikt då det faktiskt är kunden som gör köpjobbet, man betalar med kort, man laddar hem, inget behövs levereras, inget behövs tryckas och inga pengar behövs hanteras kontant. Det är väl tyvärr framtiden, men jag hoppas jag kommer få chansen att köpa många fler skivor innan den dör helt.

Jag som är ganska nyfiken på det rent kreativa frågade hur de skriver sina låtar och Staffan och Anders berättade att de ibland bara jammade fram en låt och tryckte på ”Rec” knappen, och sedan jobbade utifrån det, ofta kunde en låt inspirera resten av skivan. Staffan sa ”Vi är ju från generationen som växte upp med album” och menade att en skiva gjordes förr med en röd tråd, istället för idag då de gör en skiva med två hitsinglar och resten utfyllnad, vilket kanske kan slå på radio för en stund men sällan i längden. Och hur de än gör,- jammar eller går på Anders melodi idéer,  så blir det ju uppenbarligen bra.  Skivan Out of Bounds har bandet arbetat på i cirka ett och ett halvt år och är inspirerad av dåtidens brittiska musikscen och kanske blir de så att bandet inom kort ser över möjligheten att lanseras i just England som saknar den här typen av musik, jag som enkel recensent skulle gärna se hur det skulle gå, för jag såg på publiken idag under konserten vilket var en brokig skara med folk i tonåren upp till i varje fall närheten av pensionsåldern och inte ett huvud var stilla, alla diggade med och gungade till den stundtals intensiva och i det närmaste suggestiva musiken.

Jag frågade bandet om vilka två musikalbum som influerat dem mest och fick två överaskande svar. Det första albumet som bröderna enades om var The Cure´s skiva ”Wish”  som bland annat innehåller den tidslösa superhiten ”Friday Im in love” och nog är det en bra skiva alltid. Det andra valet var ett band som jag aldrig hört talas om, det var ett band som enligt Staffan och Anders släppte sin skiva nått år försent då det är en psykadeliska skiva av gruppen The END som heter Introspecction, som producerades av Rolling Stones medlemmen Bill Wyman. Jag måste se till att få tag på den någonstans för den ska visst ha hamnat i skymundan på grund av sin lite för sena release. Innan min träff med Trummor och Orgel så kollade jag lite videos på Youtube, för bandet var okända för mig innan och jag såg en video med en låt som bandet gjort med Ebbot, som till vardags är frontman för Soundtrack of our lives, låten i videon jag såg heter Rest In Peace och är verkligen magiskt vacker, Ebbot kan ju sjunga och till komp av Trummor och Orgel låter han otroligt mycket bättre än Soundtrack of our lives som aldrig slagit sig väl ut i mina öron. Kanske skulle de spela in en fullängdare med Ebbot? Jag vet inte men det enda negativa jag kan skriva om Trummor och Orgel handlar inte om bandet, utom om oss musiklyssnare som jag tyvärr tror missar ett band som Trummor och Orgel och på så sätt inte ger dem den cred som musiker av deras kaliber förtjänar. Trummor och Orgels skiva out of Bounds är precis som MOJO skriver väl värd en fyra, MEN det är enbart för att musiken inte når enda fram på skiva, när jag hörde bandet spela live blev det i det närmaste  magiskt och hade samma känsla kommit fram på skivan (vilket det aldrig kan göra full ut) Hade jag inte tvekat att ge den en femma och mina anledningar till det är flera. Dels att det låter riktigt härligt, det känns genomtänkt och konceptet är klart och idag närmast unikt. Och jag tycker att det är uppfriskande att se musiker ägna sig åt musik som faktiskt betyder något och det känns verkligen att det inte handlar om att tjäna storkovan, för det blir nog svårt för ett band som T&O, men det gör ju att musiken står i centrum och den behöver inte en massa stora scener med sångare och backupdansare, jag tycker att det ska vara precis som det var ikväll. Intensivt och glädjefullt. Anders är en duktig organist, jag hade med en god vän idag som spelat samma instrument och levt på det sedan sjuttiotalet och han höll med om att Anders var mycket duktig i sina harmonier. Staffan är dessutom en alldeles förträfflig trummis och slog under konserten ett trumsolo som var fantastikst. Jag har hört många trumsolon i mina dagar och jag brukar tycka de är tråkiga innan de ens börjat, men Staffan fick det att bli både intressant och lyfte låten ytterligare ett snäpp.

Så, vad blir då betygen för dessa herrar i Trummor och Orgel. Ja jag kan inte annat än stämma in i hyllningsången, deras skiva Out of Bounds får även av mig en fyra som sagt och deras konsert ger jag tack vare hela inramningen med härlig musik, skön publik och en oerhört mysig lokal en fullpott (5/5) . Jag har insett att jag tröttnat på Ullevikonserter och arenarock. Jag trivs på småspelningar som Kult erbjuder Växjöpubliken. Stötta nu detta härliga band (och trevliga killar) och deras skivbolag som förtjänar en eloge för att de satsar på ett band som Trummor och orgel,  med att skaffa deras skiva och  gå på deras konserter för artister som faktiskt ägnar sig åt sin passion på det sättet ska man stötta.. Deras turnéschema ser ut som följer.

 Sept 30 Friday I’m in Love @ Pustervik, Göteborg
Oct 1 Clarion Hotell, Örebro
Oct 13 Kafé Vinyl, Gävle
Oct 14 Pipeline, Sundsvall
Oct 15 Scharinska, Umeå

Bokmässa och idol

Fan vad jag önskar att jag var på bokmässan i år, jag skulle verkligen ha viljat träffa Nina Hagen och Mario Vargas Llosa. Det vore ju grymt coolt. Att Nina Hagen fastnat i en LSD tripp är kanske inte så konstigt men hon är verkligen en punkikon den kvinnan. Mario Vargas Llosa, nobelpristagaren som kom till bokmässan skulle jag verkligen vilja få en bok signerad av, jag har inte så många nobelpristagare i min samling även om det finns ett par utav dem (kanske någon blivande). Länk 1 2 3 4 5 6 7

Jag tittar på idol nu och kan konstatera att det känns som ett magplask för de flesta…Får nog bli lite skärpning för idol-deltagarna om de vill bli popstars, 1 2 3 Men den där Robin har potential tycker jag :)

En potentiellt cool comeback (om det inte blir fiasko) är Sly Stone, funklegenden från förr. Han är visst fattigare än en kyrkråtta och bor i en trailer så vi hoppas att han får lite resning i karriären.  1 2

 

Idol 2011…

Idol 2011. Ja jag vet inte om det bara är jag men är inte det där konceptet urvattnat nu? Jag kommer precis som förra säsongen följa detta för bloggens skull, men jag förväntar mig inget makalöst i år heller (Även om förra året hade nått guldkorn iaf).  Som tur är har juryn ändrats till i år och de har satt in Alexander Bard, det sköna med Bard är att han är på gränsen till sinnesjuk och säger precis det som kommer in i skallen för stunden och det blir ganska underhållande. Han är ju ofta provokativ den där Bard, i många frågor. Hans politiska inställning låter väl inte helt sund tycker jag med hans musikaliska arv kan man ju inte direkt ifrågasätta då han hängt med länge nu och har ju radat upp hits både som artist och som låtskrivare och han kom in i idol som en frisk fläkt i idol.

Jag hoppas att Idol i år kan bjuda på något annorlunda och något som håller.

Lemmy – The Movie


Jag är ett stort fan utav Lemmy Kilmister och hans Motörhead. I decennier har Lemmy harvat musikscener världen över med sin Rickenbacker bas, sin hesa stämma och sin Jack Daniels flaska. Han har väl inte haft många nyktra stunder i sitt vuxna liv. Jag såg filmen om hans liv och blev glad att se hur personlig den var och hur öppen Lemmy var framför kameran. Han pratade om sitt liv, droger, rock n roll och det mesta. Även hans samling utav memorbilia från andra världskriget fick sin beskärda del av dokumentären. Lemmy är verkligen en man som skulle förtjäna mer erkännande av den stora massan. Jag vet att han har mycket cred hos musiker och låtskrivare världen över, men han lever i en liten lägenhet i Los Angeles, som är överbelammrad av saker och memorbilia värt en förmögenhet.

Ni som tycker om musikdokumentärer ska definitivt se filmen om Lemmy, den är sevärd och bra. Jag gillar att den är personlig och inte en massa konsertklipp med enstaka intervjuer, utan mer ”in your face” och det är precis vad jag ville ha ut av den. Krusiduller är för primadonnor inte för Lemmy. Ni som inte vill se den för skylla er själva och om ni är nyfikna på bra skivor med Motörhead kan ni lyssna på t.ex ”Overnight sensation” , ” March or Die”, ”1916″  och /eller ”Bastards”  de är nog mina favoriter med Motörhead.