Oh yeah..
Oh yeah..
Jag grävde fram en gammal skiva ur backen och spelade den frenetiskt idag. Det var Bob Segers greatest hits, med hits som ”Old time rock n roll”, ni vet den där absurt rockiga låten som Tom Cruise glider in i underkläder till och städar huset till i filmen från förr som gick under titeln Föräldrafritt i vårt avlånga land och skivan innehåller två av de finaste sångerna jag vet; ”Against the wind” och ”Turn the wind” och jag slogs av tanken att Bob Seger verkligen förtjänar mer speltid i min gamla stereo för han är verkligen otroligt bra, hans texter säger alltid något och han framför dem otroligt väl.
Seger föddes 1945 och släppte sin första skiva 1969 och har sedan kört på och det känns som en man som drivs av kärleken till musiken och inte profiten. Jag uppskattar den här typen av artister, ni vet dem som inte behöver spöka ut sig eller försöka vara någon annan än vad de är. Bob Seger valdes in i Rock N Roll Hall of Fame 2004 och jag tycker nog att den platsen är välförtjänt..Ni borde lyssna på hans musik..
Ett par rader från hans text Against the wind som är så slående poetisk:
It seems like yesterday
But it was long ago
Janey was lovely she was the queen of my nights
There in the darkness with the radio playing low
And the secrets that we shared
The mountains that we moved
Caught like a wildfire out of control
”Til there was nothing left to burn and nothing left to prove
And I remember what she said to me
How she swore that it never would end
I remember how she held me oh so tight
Wish I didn’t know now what I didn’t know thenAgainst the wind
We were runnin” against the wind
We were young and strong, we were runnin”
Against the windThe years rolled slowly past
And I found myself alone
Surrounded by strangers I thought were my friends
I found myself further and further from my home
And I guess I lost my way
There were oh so many roads
I was living to run and running to live
Never worryied about paying or even how much I owed
Moving eight miles a minute for months at a time
Breaking all of the rules that would bend
I began to find myself searching
Searching for shelter again and again
Christopher Cross
Arthurs Theme (The best you can do)
Beatles är väl så nära ett unikum som man kan komma? Det är en legendarisk grupp vars framgångar man omöjligt kan ifrågasätta. Jag tycker dock att de är lite småtråkiga och jag lyssnar inte mycket på dem, men jag kan dock förstå att folk gillar dem. Två skivor har jag dock i min samling som jag skattar högt, den ena är Sgt Peppers lonley hearts club band och den andra är Let it be. Två skivor som verkligen är sjukt bra. Sgt Pepper är väl ändå en skiva som man förknippar The Beatles med idag, den innehåller klassiker som Lucy in the sky with diamonds och With a little help from my friends och man kan ju inte gå fel med de låtarna.
Folk har ju i åratal diskuterat om skivan är drogförskönande och det må den kanske vara, kanske handlar Lucy in the sky om LSD, eller kanske handlar den om Julian Lennons teckning (Vilket John hävdade), men det är skitsamma tycker jag, 60 talet var en era som var drogliberal, och tar man bort musik ifrån sin låtlista för att den ska vara drogliberal blir 60 talet en ganska enslig plats för den skivan som finns kvar. Men, låtarna är bra och svängiga och jag gillar att det är lite halvflummigt med udda texter. Jag gillar sånt och det gör uppenbarligen över 30 miljoner andra personer som köpt skivan.
Jag gillar skivan och jag gillar George Martin, så betyget blir nog trots allt en fyra. Jag vet inte om Tony skickar mig under bilan nu, eller om min cred som recensent (som om den fanns) är som bortblåst när jag inte ger den en femma, men jag är reserverad med mina femmor…
Mark Wahlberg är ju en duktig skådis, men visste ni att en av 90-talets bästa låtar sjöngs utav honom?
vem skulle inte älska att se det där live??
Jag läste att Roger Waters ska spela sin legendariska ”The wall” i Globen och det är en show jag verkligen skulle vilja se. Waters är ett musikaliskt geni och jag skulle verkligen älska att se en riktig återförening mellan honom och de övriga i Pink Floyd. Det hade nästan varit en våt dröm som besannades om de skulle släppa en ny cd och åka på en världsturné.
Jag vill verkligen se Waters live, jag vill verkligen se Pink Floyd live med eller utan Waters på sång och bas, men helst med..jaja. Nu ska jag sitta och drömma mig bort till den utopiska världen där Pink Floyds medlemmar förlåter varandra, glömmer allt groll och åker världen runt med en show som skulle gå till historien som den bästa någonsin. Welcome to the machine kan den heta…*suck*
Petter, det är Logiskt. Otroligt bra låt. Känns innerlig.

En av de bästa skivorna från 70 talet är Bob Dylans ”Blood on the tracks” från 1975. Jag som är ett stort Dylan fan tycker att skivan är en av hans bästa och den innehåller bland annat två av hans stora låtar ”Tangled up in Blue” samt ”Shelter from the storm” och skivan är fylld av en innerlighet som få andra skivor kommer upp i, inte ens Dylan brukar vara så innerlig som han tycks vara i dessa låtar. Bob Dylan har sagt att han har svårt att relatera till skivans populäritet då han inte förstår hur folk kan uppskatta smärtan den förmedlar, men jag tror att det är just därför. Folk kan relatera till trötthet och behovet av att behöva skydd när stormen blåser. Jag vet inte om skivan i sig utgör någon tröst för folk, men den erbjuder garanterat en frände. Ensamhet och rädslan för den är väl ändå något som de allra flesta av oss delar?
I min hylla är denna skivan en av de bästa och jag har en hel massa skivor. Betyget kan inte bli annat än 5+ av 5 möjliga och det är verkligen ett mästerverk som är välspelat,välsjunget och välproducerat. Många har jag förstått har svårt för Dylans röst, och det hade jag med i början, men det är som fin mat eller fina drycker. Man lär sig gilla det när man förstår dess storhet. Acquired taste som det kallas.
Bra låt, hyfsad video och sminkösen måste vara magiker vid sidan då hon fått Stones att se ut som om de faktiskt hade en gnutta liv i sig fortfarande.