Svart Venus

Venus Noire /Svart Venus
Drama från 2010

Regi: Abdellatif Kechiche

Manus: Abdellatif Kechiche,
I rollerna: Yahima Torres, Andre Jacobs &  Oliver Gourmet

Okay, jag såg precis filmen Svart Venus. Ett mycket starkt och gripande drama om en ung afrikans kvinna som lämnat sitt land och hamnat i en av dåtidens ”freakshows”. Hon visas upp som om hon vore ett vildsint djur av en man som utger sig för att ha tillfångatagit henne i hennes by i afrika. Hon behandlas allt sämre och man kan se livsgnistan sakta lämna hennes kropp. Filmen är mycket stark och filmens huvudroll spelas av Yahima Torres, som gör sin långfilmsdebut som den illa ansatta Saartjie. Hon gör en rollprestation som borde ha renderat henne allehanda priser, men jag vet inte hur det kan ha undgåtts. Filmen sägs ha en verklighetsbakgrund och det gör ju det hela än mer tragiskt, att en ung kvinna kan hamna i klorna på så hemska människor.

Rollbesättningen känns stark och välkomponerad.  Jag tycker att den dessutom känns välarbetad och genomtänkt, och även om den är hemsk så kan jag inte annat än rekommendera filmen för alla som vill ha ut mer av en film än en massa skjutande gangsters och skrikande bildäck. Detta borde vara en modern klassiker, varför den inte blivit det ställer jag mig frågande till.

The rise and fall of Idi Amin

Amin, the rise and fall, är en film om diktatorn Idi Amin som styrde Uganda med järnhand, och han var minst sagt en elak diktator. Jag minns som barn att min farbror pratade om den här filmen och av hans ord att döma ville jag minnas att det var en komedi, men den här filmen är allt annat än komedi, den är våldsam och vidrig på så många olika sätt att jag nästan undrar hur min farbror tänkte då han berättade om filmen..(jag har ett mycket bra minne).

Idi Amin spelas av den mycket porträttlike Joseph Olita som enligt IMDB bara gjort tre filmer och han spelar Idi Amin på ett sätt jag kan tänka mig att han var-ytligt trevlig och charmig, med ett leende som i nästa stund kunde skjuta dig utan att ens blinka. En sann psykopat. Jag tror att många politiska ledare är just lite halvpsykopater, men detta är ett porträtt av en man som tillhör ett mycket mörkt kapitel av den afrikanska historien och jag vet inte om The rise and fall kanske rent av porträtterar Idi Amin och hans skräck välde bättre än senare tidens storfilmer som Last King of Scotland.

Jag tycker att filmen är bra, otäck då man begrundar att det där faktiskt är en man som fanns på riktigt, en man som begick folkmord, störtades och levde sina sista dagar i Saudi Arabien, utan att någonsin utlämnas eller åtalas. Uganda blev således ett land fyllt av folk utan en rättmätig upprättelse vilket en dom på en tyrann kanske kan erbjuda.

Filmen är från 1981 och jag kan inte annat än tycka att den är bra och värd ett bättre öde än att glömmas bort i massan av obskyra filmer. Den är inte en fyra och inte heller en två. En tre i poäng är kanske dock högt men den får det ändå, mest på grund av att den inte försöker vara något den inte är.

Ny kategori: Bästa filmlåtar

Bruce Springsteen
Streets of Philaldelphia
1993

Top 50 Albums: Dylanesque by Bryan Ferry

I have never been a big fan of Bryan Ferry, whom I mainly seen as quite boring and uninspiring but when he released his Dylanesque album back in 2007 I had to buy it and check it out since I am a huge fan of Bob Dylans songs. To me this album opens my eyes to Bryan Ferrys talent and I am impressed by his adaptions of Dylans songs, Its easy for a coveralbum to bu just that. An album with straightup covers without nothing new but Bryan Ferry makes this album his own way and I like that, he has choosen great songs that fits his voice and some of Dylans greatest song according to me. He has taken the songs and made new arrangements for them, without losing the Dylanfeeling and the melody of it. Simply brilliant, there have been many covers of Dylans songs during the decades, some good and some not so good but to me this is probably the best I have heard if you dont consider Joan Baez who do brilliant interpretations of Dylans songs, but in a different way from Ferry since she does them more straight off the sheetmusic.

I like the entire sound of this record, it has a smokey jazzclub feeling to it (without being a jazzrecord and without jazzmusic). I can picture mr Ferry standing on a stage with a cigarette and a glass of hooch in the spotlight singing these songs in a little club, and that is a feeling I like to get while listening to music. As I said, I am not a big fan of Ferry, but this is an awsome record and one of the 50 records I need to have in my collection.

Track listing:

1. Just like Tom Thumbs Blues
2. SImple twist of fate
3. To make you feel my love
4. The times they are a changing
5. All I really want to do
6. Knockin on heavens door
7. Positively 4th street
8. If not for you
9. Baby let me follow you down
10. Gates of Eden
11. All along the watchtower

Quest for fire

Quest for fire / Le guerre du feu
Director: Jean-Jaques Annaud
Starring: Everett McGill, Ron Perlman & Rae Dawn Chong
Genre: Adventure / Drama
Year: 1981

Le Guerre du feu, the fight for fire as its translated from french is a french movie directed by the legendary Jean-Jaques Annaud. It was released in 1981 and it is the debut for the now more or less legendary actor Ron Perlman. Its a story about a group of peaceful neaderthals some 80000 years ago, in the days of the mammoth. They live a peaceful life until a group of monkeylooking badmen comes to rape and pillage, they take their precious fire, which they have learned how to control yet not how to start a new one. So three of the surviving cavemen (none of them outspoken gay) goes for on a quest to find more of those warm precious flames. On their trip they find cannibals, africans (i think) and one of them Naoh played by a young Everett Mcgill even finds himself a wife after being bitten in the balls (i think) in a fight with another tribes, the cannibal kind of tribe.

Eventhough the Quest for fire isnt a full touchdown it is atleast a fieldgoal. Annaud manages to make this monkeylike people seem really human without speaking a real word. I like the fact that Annaud dont make up conversations like we have them today in our language, since the language as we know it was not invented back then it all becomes more realistic. I hate when russians in american movies always speak english or when Hitler speaks english while speaking to his officers. I may be a bit rigid on that point but I want the dialogue to be as authentic as it can be, or in this very instance the lack of it.

Its a good movie, its a classic from my point of view and it even has a Rae Dawn Chong, the iconic 80ies actress in a quite large role. Overall it is a pleasent movie to watch eventhough they fight alot, annaud manages to picture the warmth in these little dumb cavemen… The high points are due to the entire feeling of the movie and that it was an easy one to watch.

Bee Movie

2007 släpptes Bee Movie utav animeringsjättarna Dreamworks animation, som vanligt har de en allstaruppsättning av röstskådespelare, bland annat Jerry Seinfeldt och kathy Bates. Bee Movie handlar om bin, vilket titeln avslöjar och handlingen bygger på det unga äventyrslystna bit Barry Benson som inte har lust att jobba med att röra honung som sin far, han drömmer om äventyr och en dag hamnar han med polleneringsbina ute i den stora världen där han dels blir kär i en människa och sen får för sig att stämma mänskligheten för att de utnyttjar bin och deras honung för profit utan att bina får något mer än rökskador. Som man kan förstå blir det en världsnyhet att bin kan tala, än mindre stämma mänskligheten. Men Barry för sin talan i rättegången med framgång, men blir allt som han tänkt sig?

Bee movie är fantastiskt animerat, rösterna känns klockrena för sina respektive individer och handlingen känns kul och innovativ. Jag gillar animerade filmer och den här är en av de bättre tycker jag och en kul scen är när en prickskytt skjuter Nalle Puh då han ska äta honung. Jag skrattade mycket åt den här filmen och jag anser nog även att den har lite politiska budskap bakom sig. Det i kombination med en kul, udda handling kan inte betyget bli sämre än fyra klappor (då kan jag vara lite snål faktiskt).

Moby Dick

Herman Melvilles bok om den stora vita valen Moby Dick räknas ju som en av de stora klassikerna och den boken är bra, jag läste den som ung och tyckte om den. Filmen Moby Dick spelades in 1956 (den första) och har Gregory Peck i huvudrollen som Kapten Ahab, en man besatt av sitt begär att döda den vita valen som ärrat hans kropp och själ samt gett honom ett träben, eller ja en valbensben egentligen.  Filmen är dramatisk och välspelad av en generation skådespelare som faktiskt hade en form av yrkesheder som få skådespelare idag besitter, och det som slår mig är att dåtidens specialeffekter ser bättre ut än dagens dataanimerade actionscener. Då, 1956 fick de bygga sina effekter för hand, valar, båtar och explosioner gjordes av skickliga hantverkare som visste hur man skulle fånga en publik.

Moby Dick är en bra film, en riktig filmklassiker som står sig än i dag, jag tycker om gamla filmer, speciellt den här typen av film då det är intriger, snudd på myteri, galenskap och action. Betyg på en sådan här klassiker kan ju bara bli en femma om man räknar in hantverket som krävdes för att göra film under den tids eran.

Betyg: + + + + +

Filmen Once från 2006

En film som gått mig obemärkt förbi är en irländsk musikfilm, snudd på en musikal som utspelas i dublin, där en man som icke är namngiven står som trubadur på gator och sjunger sånger om sitt liv och sin förra flickvän, en duktig musiker och låtskrivare som tjänar sitt riktiga uppehälle genom att arbeta med att laga dammsugare i sin pappas affär och han får det att gå ihop, nätt och jämnt. Han känns lite halvt som halvt depressiv och det är mycket sorg i hans sånger. En dag träffar han en vad jag förmodar är en något yngre, icke namngiven kvinna, som kommer från en öststat, jag vill minnas att det var tjeckien och hon spelar även hon musik. Fast piano istället för gitarr, de fattar tycke för varandra och sjunger tillsammans, de små flirtar lite och ivarje fall blir de kära i varandra. Han ber henne att hon ska åka med honom till London, vad som sker lämnar jag åt filmen att berätta.

Filmen är riktigt välspelad, både i sina rolltolkningar och i den fantastiska musiken som spelas. Huvudrollerna som spelas av Glen Hansard vars kändaste film väl får antas vara the Commitments, där han spelar en av musikerna och kvinnan spelas utav Markéta Irglova som inte gjort andra filmer. De bägge vann en Oscar för bästa musik och den är de väl värda, jag kan tycka att filmen i sig i varje fall kunde ha fått en nominering för bästa film kan jag tycka i min stilla värld. Once är en bra och gripande film som känns genuin och äkta. Det är nog svårt att inte tycka om den tror jag. Jag rekommenderar er varmt att se den här filmen. Fem plus.

Betyg: +++++

 

- = Kalkon
0 = Slöseri med tid
+ = dålig
++ = Ej bra, men går att se (godkänd)
+++ =Bra film
++++ = Riktigt bra
+++++ =Mästerverk

Filmklassiker: Superbad

2007 släpptes filmen ”Superbad” eller ”Supersugen” som den heter på svenska. Den svenska titeln anspelar ganska friskt på vad filmen handlar om, och som alla andra filmer i genren ”kåta amerikanska ungdomar som festar” är Superbad ganska korkad och förutsägbar men faktiskt ganska rolig. Jag har haft filmen ett bra tag nu och har sett den ett flertal gånger och den är underhållande på ett sätt där man slipper tänka. Man kan bara flyta med i filmen och ha ganska roligt.

Som vanligt handlar den om översexuella nördar som vill få till det under de sista veckorna på High School och det ska fixas falskleg och sprit för att deras mål ska gå att genomföra. En av kompisgänget fixar ett halvkasst falskleg där han kallar sig för McLovin och är enligt det en 25 årig Organdonator från Hawaii och äventyret kan börja.

Ett plus i filmen är två poliser i ganska stora biroller där Seth Rogen spelar en av dem som får med sig McLovin ut på äventyr där det festas och lever rövare så det står härliga till. Poliserna och McLovin alltså.

Ja, filmen är dum, sexistisk, omoralisk och har ett otroligt ovårdat språk, men den är ganska härlig. Har ni inte sett den så kan ni gott offra en stund på den, gärna ett par vänner med bärs och popcorn. För sin genre är den nog lite halvklassiker i modern tappning, men den kommer ju inte upp i klass med Delta Gänget och Cheech & Chong.

Betyg: +++

Betyg skala:

- = Kalkon
0 = Slöseri med tid
+ = dålig
++ = Ej bra, men går att se
+++ =Bra film
++++ = Riktigt bra
+++++ =Mästerverk

Goltuppen

Goltuppen påminner en hel del om ”Tusenbröder” till sin stil och berättelse, fast Goltuppen är ju mycket äldre och skriven av Leif GW Persson som kanske var ganska nyskapande i Sverige på den tiden, jag har aldrig direkt gillat hans böcker, men filmatiseringen av Goltuppen fungerar. Thorsten Flink spelar Lars-Petter som är en riksbekant rånare som rymmer på sin broders begravning för att söka upp den personen som satte dit honom på en massa år i kåken, dessutom vill han hämnas sin bror. thorsten Flink var i början av 90-talet en riktigt bra skådespelare som tycktes vara såväl nykter som psykiskt frisk, inte ett vrak som han upplevs som idag. Han gör ett bra jobb i huvudrollen och Marie Richardsson gör en bra rolltolkning av Lars-Petters fästmö.

Storyn fungerar som tv-serie även om den måhända kan vara lite banal, den är lätt att titta på och man behöver inte anstränga sig något nämnvärt för att förstå den och hänga med i den. Goltuppen är ju inget större mästerverk som kommer gå till historien som den bästa serien någonsin, men den är lite små bra och får betyget 3+ av 5 möjliga.